Visst är det lustigt det här med kärlek, att bli berörd av någon. Ibland behöver den tid för att växa fram, andra gånger så slår den liksom bara till. Detta fenomen händer ju mig både när det gäller människor och djur. Vissa förhållanden glömmer man aldrig, både när det gäller djur och människor. Vi kommer väl alla ihåg vår första kärlek, eller hur?! Nu håller jag mig till djur sidan, bara så ni vet..    Visst kommer vi alla ihåg vår första älsklings häst?! Nu när jag ser på Sullivan så får jag samma känsla, han fångade mitt intresse i annonsen och nu är jag helt såld.   Han är en spjuver, ett troll och han äger mitt hjärta. 

Han kan vara vacker...

.. och ett litet troll.. 

Sedan har vi dem som växer, som man gillar när man ser dem, en bra vän. Prins är ett bra exempel på det. Jätte fin ponny, gillade det jag såg. Så kom han hem till oss och jag insåg snabbt vilken guldklimp han var. En pärla, så snäll och fin, han är ju det bästa vi har och nog har han tagit allas våra hjärtan i besittning. Men han tog oss inte med storm, han har arbetat sig in i våra hjärtan, i våra liv. Vad skulle vi vara utan honom. Men hur kan det vara så. Att vissa måste jobba lite extra för att få ta del av våra hjärtan, medan andra bara susar förbi och tar en bit med sig och man kan aldrig glömma dem?! Ganska lustigt. Jag menar inte att jag älskar Prins, eller någon annan för den delen, mindre, det är bara skillnaden hur de griper tag i en, hur de påverkar mig. Nog med svammel för idag.

Skriver

Kerstin