...eller bryt ihop.. Vilken typ är ni? Jag är nog mer bit ihop människan. Bryter jag ihop så gör jag det ensam och utan att någon ser det. Jag har insett att jag tar på mig för mycket. Då menar jag inte jobb eller så, utan rent allmänt, svårt att förklara, men om något händer så lyckas jag (med lite hjälp förr) få det till att det är mitt fel och har jag orsakat en sak så ska jag ju naturligtvis åtgärda det. Men allt kan ju knappast vara mitt fel.. Eller??   Just nu känner jag nog mer en maktlöshet. Hinner inte fixa inne eftersom jag måste jobba ute. Fixar jag inne hinner jag inte jobba ute.. Jag har ont i hela kroppen och känner för att bara ge upp allt. Men det är ju dagens känslor, kanske känns det bättre i morgon. Hundarna följde med barnen till deras pappa nu i några dagar. Bara det gör att jag kommer hinna mer. Skottade fram kasa i dag och fixade hö så jag har klart tills i på morgonen iaf, får ta resten när jag vaknar. Traktorn står på laddning och jag hoppas att den tänker samarbeta i morgon. Hade ett snack med barnen om förändringar som kommer att ske. De tog det bra, jag tar det hårdare, vilket egentligen bara tyder på att deras intresse för djuren inte är så starkt ändå. Jag vet inte om jag gör rätt eller fel, men något måste jag göra. Ingen idé att ni frågar eller spekulerar i vad jag har i tankarna, eftersom inget är klart ännu. Jag är inte ens säker på VAD eller OM jag ska göra något. Jag vet bara att något måste göras.

En intressant iaktagelse jag gjort sista tiden ang Hero är att mkt av hans "stress" hänger ihop med mat. Nu har höbollen i hagen varit slut några dagar och jag har pga snön inte kunnat ta hem någon ny, så jag har istället portionerat ut mat. Han går direkt upp i varv, trots att han får det han behöver i mängd. Intressant, tycker jag iaf. Men i morgon kan han andas ut igen, för då hoppas jag vi kan få in en boll ihagen igen. Jag har sett det förut, men inte kopplat ihop det. Ändå står han verkligen inte och äter hela dagarna, men något är det som ger honom ett lugn att stå där med höbollen.

Nåväl, dagen har förflutit utan större skador på varken mig eller min omgivning. Benet mår bra, gör ont när jag tar på såret, men jag överlever. Nacken ömmar, men det är mer som en muskelknut som skulle må bra av lite massage eller så nu.

Funderar på om jag skulle sammanställa året som gått, kanske de 2 senaste åren... Som jag kommenterade på en blogg; "antingen så bryter jag ihop helt när jag tvingas återuppleva allt igen, eller så ser jag hur stark jag varit som tagit mig igenom allt". Så illa är det nog inte, mycket bra har ju hänt mig också, men glädjen har ju försvunnit fort eftersom det oftast hänt något tråkigt samtidigt.

Men nu ser jag framåt, välkommen 2013, nu gör vi det bästa av det!

Kram och ursäkta för allt gnäll!

Kerstin

 

Marie

3 januari 2013 08:14

Livet kan vara och är pest ibland! Har du det nya lösenordet till min blogg? Skriv meddelande på fb annars så får du det. You go girl!
Kram

http://stallbrannebo.blogg.se

 

Erika

3 januari 2013 09:14

Jag är bryta ihop typen. ;P
Deppar o bryter ihop väldigt lätt och ger upp saker för att jag inte orkar o ha energi att ta mig igenom de.

http://eriikapettersson.blogg.se

 

Anneli Johansson - bloggtävling hos mig

3 januari 2013 11:10

inte tittat in på länge :/ men nu så....
Jag e nog som dig..biter ihop...bryter jag ihop gör ja de själv....
Kan va jobbigt att se tillbaka på året(en) som gått men då får du tänka på att du tagit dig igenom allt. Hoppas på att 2013 är det magiska året

http://www.stallekekullen.blogg.se

 

Nina

3 januari 2013 11:22

Nä bryta ihop går ju inte....vem ska ta hand om allt då?

Jag känner igen det där beteendet på Da Capo, han blir riktigt hingstig och försöker jaga bort de svagare i flocken om vi behöver mata "för hand". Därför försöker vi göra allt vad vi kan för att de alltid ska ha fri tillgång. Det måste väl vara nån rest från deras ursprung att det är farligt att vara utan mat och instängda i våra hagar kan de ju inte ta sig någonstans och leta efter bättre betesmarker. Och så visar det sig kanske lite extra på vissa hästar, Da Capo är ju hingst och Hero kanske inte riktigt vet att han numera är vallack, kanske är hingstar känsligare?

Jag förstår att du måste göra förändringar. Det är ju omöjligt att leva på samma vis som när man var två, fast man är ensam om allt nu. Skönt att barnen verkar ta det bra, de förstår säkert mycket mer än man tror.

Ha en bra dag!

http://stallskogalund.blogg.se

 

Caroline

3 januari 2013 16:03

Jag biter ihop och är mer en person som bryter ihop själv.
Synd att du bor så långt bort annars hade jag kommit och hjälpt till hos dej. =)

http://www.ridemyhorse.blogg.se

 

Maria

3 januari 2013 22:53

Gör det som känns bäst för dig, jag tror du vet! Ta hand om dig och 2013 kommer att bli ett bra år, ska du se:-)

http://maria-hastliv.blogspot.com

 

Maria

4 januari 2013 00:18

Svar: Det är stallägarns ponny som kommit hem efter tillridning... Vad tråkigt att höra:-( Hoppas att det ordnar sig.

http://maria-hastliv.blogspot.com

 

marianne

4 januari 2013 08:09

Skrev en lång kommentar i går från mobilen, men den försann :(

Jag tror jag är som du, både med att bita ihop och ta på mej "skuld" för saker som jag inte ens kunnat påverka.....konstig men är!

Det är en evig rundgång, jag håller med dej, antingen hinner man göra sitt utejobb och hemmet förfaller eller så är det fint inne och allt där ute blir lidande. I ditt fall verkar du inte ha så mycket att välja på, med tanke på all snö som ramlar ner. Dumma gamla traktor som inte heller gillar vintern, vår är lika dan, vill helst inte heller starta när det blir kallt.

Vi ska fira Martins 30-årsdag i London, jag kan inte fatta att min lilla gubbe är TRETTIO ÅR!!!! Det är helt galet vad tiden gått. Janne passade på tillfället att ge mej resan i present :)

Du ska få svar på mailet senast i helgen ;)
Kram

http://marresmams.blogg.se

 

Caroline

4 januari 2013 10:08

Svar: Har svarat på min blogg om det nya ponnyn och den har riktigt bra stam. =)

http://www.ridemyhorse.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, som rubriken säger så börjar jag fundera om jag är det och alltid varit det. Kan liksom inte tacka nej till jobb utan att må dåligt, få lite ångest. Samtidigt så får jag lite ångest över att jag inte är hemma med barnen, som visserligen är stora ...

Efter att ha tittat igenom ett antal inlägg från folk som vill bli medryttare så funderar jag allt mer på varför de inte väljer att skaffa egen häst. De har oftast en lång önske (krav) lista på hur hästen ska vara och vad de ska få göra med hästen, v...

Tiden, den tiden. Ibland rusar den iväg och man kan inte förstå var den tog vägen eller hur den kunde å så fort. Ibland går det sakta, så sakta, som om någon limmat fast visaren på klockan. I april 2019 så bestlutades att vi skulle bli med stor häst ...

Jag tillhör den där gruppen med människor som alltid försöker vara snäll, ställa upp för andra, fixa och dona för att allt ska lösas på bästa sätt, inga krav på att andra på något sätt ska betala tillbaka det, bara alla är nöjda så är jag också nöjd ...

Om det var halvtid i förra inlägget så borde det ju vara heltid i detta. Ett år är avslutat oh vi har tagit tre kliv in i nästa decennium. Jag antar att detta år och decennium kommer att innehålla skratt, tårar, frustration och allt annat som de övri...