.. Om något händer mig??? En fråga som ploppar upp lite titt som tätt i mitt huvud. Allra helst nu när jag står med så många hästar. Sambon vet ju inte så mycket om dem, vilka papper som här till vilken häst och så vidare. Det är väl bara att sätta ut en annons sa han, bortskänkes.. Ja, eller hur..    Så efter lite funderande hit och dit så tog jag ett litet snack med en vettig människa och visst ställde denna upp som en mellan hand och ser till att alla får det bra och att det kanske till och med blir någon krona över till familjen när alla pållar fått nya bra hem. Allt är inte klart än, papper ska skrivas och lite så, men jag har i alla fall börjat.

Det är ingen rolig uppgift, men så viktig. Detsamma gäller ju hem och annat, det är viktigt att alla papper är klara, att man ser över sin situation och ser till att de efterlevande kan leva vidare utan att man lämnat en massa jobb och strul efter sig. De har nog annat att tänka på än tex hästarna då.

Det är inte så att jag går omkring och tänker på att jag ska dö, eller något annat, men saker händer faktiskt och det kan gå snabbt. Som jag ser det så är det mitt ansvar att göra detta. Hur många av er har tex skrivit hur ni vill ha det vid er begravning?? Jag har inte gjort det, men det kanske blir nästa steg.

Inte det roligaste inlägget, men kanske det viktigaste..

Ta hand om er!

Kerstin

Är du med i någon sekt??? Kanske inget man går ut med så där, mest troligt är det nog att man inte ens vet att man är med i en.

Hur tänker jag nu då??

I verkliga livet, utan för hästarnas värld ( ja det finns ett liv utanför stalldörrarna också   Vet att det låter helknasigt, men så är det!!), där finns det ju en hel del olika sekter. Bland annat så hade Tv3:s "Sanning & konsekvens" ett reportage om en kvinna på Öland som kunde prata med djur och hade diverse kurser hon fick alla sina "anhängare" att "tro" att de blivit sexuellt utnyttjade av familj, anhöriga och nära vänner, en redan som spädbarn... Hon sysslade med hjärntvättning och mjölkade folk på enorma summor pengar, samt splittrade familjer.

En annan sekt som fascinerat mig är ju Scietologi, skapad av L Ron Hubbard. Han skrev några böcker om lite övernaturliga saker och blev lite arg när de inte blev tagna på allvar, startade en rörelse runt de här böckerna och några år senare så var han multimiljonär och bedrev en sekt. Man får ju betala massor för att få gå med i denna kyrka och ta del av denna "tro".

Om vi då vänder oss tillbaka till hästvärlden, har vi några sekter här då?? Så klart vi har... Monty, Parelli, Bent, och några av de största inom hopp och dressyr världen.

Har ni varit på någon "show" med någon av Monty eller Parelli?? Där sitter massor av anhängare och kanske inte ropar halleluja i kör, men det är lite "WOW" och annat som kommer i kör. Man får höra om hur Monty blev misshandlad som liten och om Parellis son som har ett handikapp, men ändå lyckas med hästarna. Och hur nu detta ändrat deras liv och leverne, tårar och lite halleluja... Och naturligtvis så kostar det massor att vara med på dessa clinics, samt att du naturligtvis lyckas SÅ mycket bättre om du köper deras barbackapad, eller snöre, förlåt, string.. För så mycket mer pengar än om du åker på Biltema och fixar ett eget snöre, förlåt, string... Och ve o fasa om du kommer med en repgrimma från Hööks, den har ju inte rätt tyngd, knutar och färg.. Nej den ska vara måttbeställd från USA.. Om man går och kollar på en kurs i Akademisk ridkonst så får man betala för att stå på läktaren... Jag har ännu aldrig varit på en hopp eller dressyrträning där man måste betala för att titta på... Att vissa hopp/dressyr tränare kan tycka att viss utrustning fungerar bättre och förespråkar den, kan säkert hända. Inget jag har råkat ut för, men finns säkert de som gör det. Men fortfarande så stängs inte folk ute. De som är intresserad är välkommen att sitta på läktaren och titta och ta till sig av den kunskap som förmedlas. Är det en väl meriterad tränare så betalar man mer, vilket inte alltid är berättigat tycker jag, men det beslutet är ju upp till den som rider.

Jag tycker det är så tråkigt att det är så, eftersom jag tycker att den akademiska ridningen/tänket är så bra. Jag tycker Parellis lekar och metoder är sunda och bra för hästen och människan. Men varför måste de här grupperna stänga ute folk?! För det är ju det de gör när dörrarna stängs och man måste betala för att komma in. Hur ska de då kunna sprida sin filosofi till oss "vanliga hästfantaster". Jämför med kyrkan, kyrkan är öppen för alla, medan många av de andra religionerna/sekterna har olika avgifter för att man ska få ta del av deras tro/filosofi... Jag ser vissa likheter... Ni då?!   

Jag föraktar inte det som lärs ut, men varför inte öppna upp och låta folk ta del av det som predikas. Men öppnas dörrarna så sinar deras inkomster, för ju fler vi är som kan sprida något, ju mindre blir vinsten för sektledarna.

Håll med om att mycket stämmer, även om jag kanske dragit det till den yttersta spetsen.

Filosoferar

Kerstin

Satt och kollade igenom bloggen och statistiken och insåg att tragedier lockar mest besökare...

Ganska absurt egentligen... Men så är vi nog, vi hemska människor. För inte finns det något som drar så många personer till samma ställe som en olycka. Bilarna kryper fram och stannar vid en trafikolycka, trots att polisen vinkar fram dem, vid bränder flockas folk utanför avspärrningen. Inte för att hjälpa till, utan för att se på. Varför dras vi till tragedier?? Är det för att det ligger utanför våran vardag, spänningen av att något händer, även om det inte är en trevlig händelse. För jag hoppas verkligen inte att vi gottar oss i andras sorg. Så hemska kan vi väl ändå inte vara?! Sedan kan man ju se det som ett stöd i sorgen när många sluter upp. I alla fall om de vågar ge sig till känna, vågar komma fram och trösta, hjälpa och finnas till. Men de som verkligen finns där brukar vara få, även hos de med många vänner, det är i dessa situationer man ser vilka som finns där när det verkligen gäller. Eller är det så?? Jag tror att många inte ställer upp för att de inte vet hur de ska bemöta sorgen, att de inte vet hur de ska uppträda för at vara ett stöd. Och när man känner sig osäker så drar man sig undan eftersom det är den lättaste vägen ut ur situationen.

Men idag vill jag inte ha någar tragedier, idag blir en fin dag, bara en reflektion som jag inte kunde hålla för mig själv.

Kram och ta hand om er!

Kerstin

Varför måste allting vara i svart eller vitt? Bett tog jag ju upp lite igår, "vanliga bett" ok, inget annat. Men varför??? Varför kan man inte acceptera att det faktiskt finns personer som av någon anledning till exempel betslar upp sin häst på en uteritt för att inga olyckor ska hända, varför är det så fel?? 

Barfota, absolut om det funkar. ALLA kan gå barfota hävdar endel och har sina pållar barfota trots ömma sulor, de ska bara vänjas in.. Ok, kanske gör vissa hästar det, men inte alla. Varför måste man hävda att ALLA kan gå barfota, varför kan man inte acceptera att vissa hästar kanske bör ha skor för att slippa gå och ha ont av grus mm.

Hästar ska gå i flock, visst håller jag med om helt och fullt, MEN jag vet också att det finns hästar som faktiskt mår bättre av att gå ensamma, OM man inte kan hitta någon häst som är på samma nivå som den. Jag har själv haft en sådan häst. 

Hjälptyglar, lyssna på namnet, säg det långsamt.. H.J.Ä.L.P tyglar, de kan vara till hjälp för att få hästen att hitta en bättre form, så att ryttaren i sin tur får känna hur det ska kännas (och nu menar jag inte bara att hästen ska kröka på nacken). Om detta sker under ordnade omständigheter och med hjälp av en erfaren person så kan det ge så otroligt mycket tillbaka för både häst och ryttare. Att sedan häst och ryttare måset stärka sig båda för att alltid hamna i en balanserad form och ridning är ju självklart, men det är en HJÄLP på vägen och med det menar jag inte att det ska användas dagligen. 

Täcke eller inte täcke, lösdrift eller inte.. Allt kan diskuteras, men vad är rätt och vad är fel?! Vem bestämmer det? Varför inte acceptera att vi alla gör så gott vi kan och många av oss kan faktiskt häst, fast vi inte tycker lika.  Alla hästar är individer, alla hästägare är individer, inget är bara svart eller vitt. Hela vår värld har en gråzon, på gott och ont... Så ser er omkring, gör er egen bedömning, men våga väga in helheten, inte bara din personliga åsikt. Men om vi är villiga att lära och se oss omkring så kan vi precis som jag skrev igår, göra världen lite bättre för hästarna. 

Näst inlägg kommer nog att handla om sekter...

Skriver

Kerstin

Jag och en vän hade ett litet snack om olika inlägg i bloggvärlden och framför allt om bett som verkar vara på tapeten nu. 
I omgångar så dyker det som sagt upp lite inlägg om bett, ett alltid lika aktuellt ämne. Alla bett utom "vanliga" bett dissas helt. Förklaringarna är många och ofta väldigt bra till varför man INTE ska betsla upp sin häst, ALL uppbetsling beror på dålig ridning, men är det verkligen så?? Hur hemsk stången är, kandar ska vi ju inte ens prata om, 2 bett i munnen.... Jag kan förstå att endel tycker att sina hästar funkar bra på tex pessoa betten, hästarna kröker fint på nacken, tyvärr är det väl allt som händer, lika så om man använder stångbett på fel sätt eller vilket bett det än må vara. Trots alla dessa heta debatter om bettens vara eller inte vara så har ni alla bett på era hästar.... Vilket bett man än stoppar in i hästens mun KAN orsaka skada, så är det gott folk... Det är ryttaren som avgör det. Att man sedan ska sträva efter att rida på så "milda" bett som möjligt ser jag som en självklarhet, eller varför inte bettlöst... Men en repgrimma, ett hackamoore, en sidpull kan också orsaka skador...

Varför tas inte det upp??? Kanske inte är så lindrigt eller....

Eller varför skrivs det inte inlägg om ryttare som sitter och bankar sin häst i sidorna dag ut och dag in.. Sporrar tas på, när hästen stänger av för de korta så tas det på lite längre, kanske med en liten udd på, bara för att förstärka. Det är ju också ett sätt att skada hästen. Hästar är känsliga djur, det är vi som gör dem okänsliga eftersom vi ofta är lite otydliga i våra signaler, har för dålig kordination, kunskap eller vad det nu kan vara.

Eller sadlar, illa inpassad sadel, för hårt spänd sadelgjord, en illa anpassad sele, en för tung ryttare i oblans på en för liten/omusklad häst, nosgrimmor, hjälptyglar, ja allt vad det nu kan vara. I det stora hela så tycker jag att bettfrågan har förstorats upp. Att det ska uppmärksammas är viktigt, men allt det andra då?! 

Allt vi gör med våra hästar strider mot deras natur, de är inte skapta att stå i stall, gå med ryttare, ha bett i munnen, MEN vi kan alla hjälpa varandra på ett trevligt sätt att göra så gott vi kan för våra 4-benta älsklingar. 

Det bästa vi kan göra är att lära oss så mycket som möjligt om dessa fantastiska djur, lära oss hur de är byggda, hur de fungerar i en flock, hur vi ska kunna tyda deras signaler, hur vi ska få dem att bli harmoniska i vår närvaro. Hur vi ska få dem att bära/dra oss på ett sätt som på bästa möjliga sätt skonar dem och får dem att fortsätta vilja vara oss till lags. Djur är väldigt förlåtande, de vaknar upp till en ny dag med nya möjligheter varje dag, låt oss ge dem det allra bästa varje dag! Och det gör vi om vi är villiga att lära.

Kram på er!

Skriver

Kerstin

.. Som jag fått sedan det blev klart att jag hade införskaffat 2 hingstar är..

"Men de kan de ju inte ha tillsammans."

Och innan de kom hem så sa jag att så kan det ju vara, men jag ska ju iaf pröva.

"Men det går ju inte." fick jag som svar.

Jag: "Men man kna ju alltid pröva."

De: "Men det kommer ju inte att gå."

Så kom bägge hem och allt går ju som tur är bara bra. Trots det så kommer det fortfarnade dessa kommentarer.

De: "Jaha, du har 2 hingstar, bökigt att hålla på med olika hagar osv."

Jag: "Fast det går bra att ha dem tillsammans."

De: Tittar på mig som om jag vore från vettet och säger; "Men det går inte att ha 2 hingstar ihop."

Jag: "Fast jag har det och det går bra."

De: "Nej det går inte, hingstar ska gå ensam, eller med en kompis, en valack."

Jag; "Fast jag har 4 killar ihop."

Om det tittat konstigt på mig tidigare så kan ni ju tänka er blicken jag får nu.

De: "Men det går ju absolut inte! Men vänta bara tills de märker att de är hingstar."

Jag: "Fast bägge har betäckt så jag tror de vet att de är hingstar."

Blicken jag får då är obetalbar...

De; "Men vänta bara till våren.."

Jag: "Ja, jag förutsätter att det blir lite mycket testosoron då, så jag har gjort 2 hagar så jag kan dela dem då."

De: "Ja, där ser du, det går inte att ha 2 hingstar tillsammans."

Det är ungefär här jag inser att det inte är någon idé att fortsätta kommentera det.

Och ja, jag vet att jag är lyckligt lottad som kan ha dem tillsammans, för det är inte självklart, men just nu så går det, kan man inte nöja sig med det då?! Det som sker om ett år sker då. Vi lever väl här och nu och just nu funkar det. Kan man inte acceptera det då eller??? Är allt svart eller vitt???

Funderar

Kerstin

Har pratat lite hästhantering och lastning med några vänner och jag tycker alltid det är lika intressant.

Hur ska hästen gå när man leder den, hur ska man lasta, den ska stå still, helst lös på gången, boxdörren ska kunna lämnas öppen när man går därifrån osv.

Att hästen ska vara tillfreds och lugn är ju naturligtvis helt rätt!! Tänker jag INTE argumentera mot. Vad jag däremot måste få ur mig är hanteringen, kalla det NH eller vad ni vill... Själv kallar jag det sunt tänkande. Vart ska jag börja... Jag ställer oftast upp mina hästar på gången när jag hanterar dem, eftersom det är enklast och minst spånigt när man ska linda ben mm. Ska jag bara borsta av dem så gör jag det i boxen, då vill jag att de ska stå still. Här skulle jag kunna skriva lite fint att jag ber dem stå still, men jag kräver det faktiskt av dem. Sådan är jag. De SKA stå still i boxen nrä jag hanterar dem, inte fastfrysna och skakande av rädsla, utan avslappnat och naturligt. Samma sak på gången, de SKA stå still, tramsar de så korrigeras de, inte med våld, men med en avledande manöver, skulle man kunna säga.   När jag leder dem så ska de kunna gå med långt grimskaft, jag tar oftast fler än en när jag leder dem, så de har sin plats och där ska de gå. Om inte så korrigeras de. Går de på mig så smäller det, obönhörligen. Sådan är jag och sådan är hästarna. Tittade på dem i går när jag släppte ihop dem och mill lilla troll Sullivan flyttade sig inte när Prins sa till...... Jag kan lugnt säga att mina tillrättavisningar är lindriga, men efter lite blodvite så fann sig busen i ledet och nästa gång räckte det med en öronviftning av Prins så flyttade han sig.

Så kan vi ta lastningen... Naturligtvis så ska vi inte ta till våld, men snälla alla er som står där och låter hästarna gå in och ut som de vill, hästarna leker med er!!! Om en häst lugnt går in i transporten och sedan lika lugnt går ut så finns ingen rädsla, den förstår helt enkelt inte att den ska stanna kvar. Om man då tar en lina bakom rumpan som man använder som en broms så skadar inte det, vi har ju trots allt bett i munnen för att få stopp på dem, vad är lindrigast??? Målet är ju naturligtvis att linan ska bort, det är ju ett hjälpmedel, precis som spöt så förstärker det en hjälp, precis som en "string" förstärker NH människornas signaler. Med detta inlägg så förespåkar jag inte våld, men sluta för guds skull jamsa runt med 500kg massa som om de vore porslinshästar! Finns inga hästar i naturligt tillstånd som har silkesvantar på. Men man kan inte börja slå, de finns ju som med allt annat en skala, man börjar med att bara lätt korrigera/tillrättavisa, men lyssnar de inte så måste man ju naturligtvis höja graden succesivt.

Jag tror inte på våld, men jag tror att man utstrålar olika pondus när man hanterar djur. Ta de som kör hästlastbilar, de tar en häst och vips så är de på lastbilen... Hade hästägaren tagit djuret så hade den inte gått på lika lätt, kanske... Ta de som är instruktörer på hundkurser... De tar i kopplet och hunden uppför sig galant och förstår helt plötsligt ALLT.   

Jag och många andra tittar på Tobbe och förundras över hur lätt det går, man knackar lite med spöt och hästen går in i transporten.... Tja, om man bortser ifrån alla timmar de INTE valt att visa på TV... Jag har varit på Monty och sett honom jaga runt hästarnar i corallen tills de varit så slut så de inte orkar göra motstånd. Jag har sett honom rycka och slita i sin D-grimma på hästarna som inte står still osv.. Sorry, imponerar inte på mig...

Hoppas ni förstår något av mitt morgon svammel.

Bäst att förtydliga, lasningen med Walle GICK bra!! Vi använde oss INTE av något våld, han gick snällt in och snällt ut, stod bra under resan. Likaså Sullivan när jag hämtade honom och Zabina. Sydney gick snäll på och lika snällt ut, så henne satte vi en lina bakom rumpan som en broms, inte för att dra in henne. Detta gick lysande, hon gick in och stod kvar, dock visade hon att hon inte riktigt var nöjd med att lämna sina kompisar hemma. Curre springer på transporten utan problem, Prins kliver på om man puttar på lite. Secret har jag inte hunnit prov lasta än. Så nu kan ni andas ut!  

Skriver

Kerstin

I morse när jag skjutsat ungarna till skolan så bara ploppade det upp en tanke i hjärnan, kan liksom inte släppa den...

När barnen är små så kommer ju de mest fantastiska saker ur deras munnar, ibland vid vad vi tycker helt fel tillfälle och vi står där högröd i ansiktet och försöker förklara för barnet att man inte säger så. Tror ni ser situationen framför er, vare sig ni har barn eller ej. Man får inte säga rakt ut att någon ser konsigt ut, är tjock, har ful tröja, är lång, kort osv.... Fy på den som säger det, skäms.. Men vad leder då det här till... Tänker på alla hemskheter barn råkar ut för, mobbing, förtal, misshandel, våldtäkter. Pedofiler kan våldföra sig på ett barn i åratal innan det uppdagas. Mycket av det här måste ju bara komma ifrån att vi lär barnen att hålla tyst, att skämmas för att säga saker som inte hör till vardagen, att inte våga berätta vad de tycker, för man får ju inte tycka... Sedan kommer de i tonåren och hormonerna flödar. Då får man allt höra som förälder, kanske gör de uppror på annat sätt. Men skammen att berätta det som verkligen är viktigt finns kvar.. Är det vårat hyschande som orsakar endel av denna skam, eller???

Jag bara funderar, naturligtvis är hela vårt samhälle uppbyggt så, men kan vi påverka på något sätt genom att lära barnen att våga prata, våga tycka att någon ser konstig ut, våga säga det. Och då menar jag inte på ett elakt sätt, men att helt enkelt bara konstatera att så är det. När mina barn sagt något som fått mig att skämmas så brukar vi prata om det sedan, på neutral mark.. Jag försöker säga att det är ok att tycka och att alla inte tycker lika, att man får säga vad man tycker, men på ett bra sätt. Jag har sagt att man inte kommenterar andra människor så att de hör, att man ska tänka sig för innan man säger något om någon annan, tänk om den personen sa så om dig, vill man det?! Hämmar jag dem eller gör jag rätt?! Jag tycker det är svårt redan nu att få ur dem vad det hänt på skolan eller med en kompis, man ser ju oftast om det är något speciellt. Hur ska det inte bli om några år?

Så nu har jag virrat färdigt för en stund, måste sätta lite fart om jag ska hinna med dagen. Men kommentarer mottages gärna!   

Skriver

Kerstin