Igår var en sådan där dag när något låg och gnagde i mig, eller allt egentligen. Gick jag ut i stallet så kom ångestkänslan över mig, gick jag in i timmerhuset så kunde jag inte andas, inne kröp det i kroppen på mig och ute blev jag bara irriterad.. Konstig dag.. Känner av det nu med..

Men ridlusten håller i sig, ridningen och hundpromenaderna är terapi.

I ett försök att förtränga alla känslor så lyfte jag fram kärleken och vi klädde oss i rött i går, jag och min Hero.

Lite skoj måste man få ha på landet också.

Vi promenerade bort över vägen och till en stor äng där kossorna betat klart nu, slätt och väldigt öppet så det fläktar skönt. Lite tuvor var det så helt snubbelfritt va det inte och så halkade han lite i gräset. Nackdelen med boots, de blir lite hala på blött underlag. Fast det blir det väl eg med vanliga skor också. Vi tog det rätt lugnt, men lite övergångar och annat stärkande jobb fick han stå ut med. Även här kom den där känslan över mig, kan inte sätta fingret på VAD det är, men något är det. 

Efter häst och stallpyssel så fixade jag ordning åkklipparen, bensin, olja och så startade jag den med hjälp av bilen. klippte några varv och börja känna mig riktigt nöjd, vad fint vi skulle få och så bra det gick... Och då händer det, det börjar ryka om den. Slutar klippa och väntar ett tag, men det ryker bara mer och mer så det var bara att stänga av den och gå därifrån. Satte mig på trappen och konstaterade att ödet verkligen försöker få mig att inse något. Dessutom så har grannen fått sålt och det betyder att min hjälp med snöskottningen uteblir i vinter. Dessutom bor det en trilijon flugor i vårt kök. Hur ska man kunna vakna på morgonen och få en bra dag när man blir överfallen av dessa vidriga och äckliga små flygande odjur. Nej, just nu är jag inte kompis med livet och jag undanber mig kommentarer om att jag ska tänka på allt positivt som händer runt mig ibland och som jag har. Jag är VÄL medveten om det, men det kommer ju inte gratis det heller. Inte en gång har jag brutit ihop, men nu ska jag fan i mig gå ut i skogen och bara skrika av mig all frustration. 

Carpe Diem!

(funkar inte heller)

Kerstin