...eller bryt ihop.. Vilken typ är ni? Jag är nog mer bit ihop människan. Bryter jag ihop så gör jag det ensam och utan att någon ser det. Jag har insett att jag tar på mig för mycket. Då menar jag inte jobb eller så, utan rent allmänt, svårt att förklara, men om något händer så lyckas jag (med lite hjälp förr) få det till att det är mitt fel och har jag orsakat en sak så ska jag ju naturligtvis åtgärda det. Men allt kan ju knappast vara mitt fel.. Eller??   Just nu känner jag nog mer en maktlöshet. Hinner inte fixa inne eftersom jag måste jobba ute. Fixar jag inne hinner jag inte jobba ute.. Jag har ont i hela kroppen och känner för att bara ge upp allt. Men det är ju dagens känslor, kanske känns det bättre i morgon. Hundarna följde med barnen till deras pappa nu i några dagar. Bara det gör att jag kommer hinna mer. Skottade fram kasa i dag och fixade hö så jag har klart tills i på morgonen iaf, får ta resten när jag vaknar. Traktorn står på laddning och jag hoppas att den tänker samarbeta i morgon. Hade ett snack med barnen om förändringar som kommer att ske. De tog det bra, jag tar det hårdare, vilket egentligen bara tyder på att deras intresse för djuren inte är så starkt ändå. Jag vet inte om jag gör rätt eller fel, men något måste jag göra. Ingen idé att ni frågar eller spekulerar i vad jag har i tankarna, eftersom inget är klart ännu. Jag är inte ens säker på VAD eller OM jag ska göra något. Jag vet bara att något måste göras.

En intressant iaktagelse jag gjort sista tiden ang Hero är att mkt av hans "stress" hänger ihop med mat. Nu har höbollen i hagen varit slut några dagar och jag har pga snön inte kunnat ta hem någon ny, så jag har istället portionerat ut mat. Han går direkt upp i varv, trots att han får det han behöver i mängd. Intressant, tycker jag iaf. Men i morgon kan han andas ut igen, för då hoppas jag vi kan få in en boll ihagen igen. Jag har sett det förut, men inte kopplat ihop det. Ändå står han verkligen inte och äter hela dagarna, men något är det som ger honom ett lugn att stå där med höbollen.

Nåväl, dagen har förflutit utan större skador på varken mig eller min omgivning. Benet mår bra, gör ont när jag tar på såret, men jag överlever. Nacken ömmar, men det är mer som en muskelknut som skulle må bra av lite massage eller så nu.

Funderar på om jag skulle sammanställa året som gått, kanske de 2 senaste åren... Som jag kommenterade på en blogg; "antingen så bryter jag ihop helt när jag tvingas återuppleva allt igen, eller så ser jag hur stark jag varit som tagit mig igenom allt". Så illa är det nog inte, mycket bra har ju hänt mig också, men glädjen har ju försvunnit fort eftersom det oftast hänt något tråkigt samtidigt.

Men nu ser jag framåt, välkommen 2013, nu gör vi det bästa av det!

Kram och ursäkta för allt gnäll!

Kerstin

... eller bara ge upp... Nej, jag är väl mer en "glimten i ögat"  person, så läs och skratta om min underbara nyårsdag..

Börjar väl från början...

"Den efterlängtade sovmorgonen, som jag planerat in och förberett för, då hästarna fick mat efter tolvslaget så jag lugnt skulle kunna sova iaf en timme till stördes av en väldigt frustrerad briard vid namnet Dexter tidigt på nyårsmorgonen. Han hade inga planer alls på att sova längre än vanligt och låg och slog med tassen och skällde till med jämna mellanrum så att matte skulle höra hans missnöje. Tja, vad gör man inte för sin älskade vovve...   Och väl uppe så var det väl lika bra att sätta igång med dagen. En lång frukost fick det bli och sedan var det dax för hundarnas promenad. Tog sparken i förebyggande syfte, man är ju mer som en gammal tant nu när man går på halka.. Ut på vägen och så bar det iväg..... Utan att ens ha sparkat en endaste gång så gled sparken nästan 1 km... Hundarna travade på precis i dikeskanten, där de fick bra fäste. Men sedan lutar vägen lite och trots tappra försök så gick det inte att hålla sparken på vägen utan den gled fint ner mot dikeskanten. När den väl stannat mot snön så kom vi ingenstans... Var som den mest polerade isbanan jag sett... När jag försökte flytta upp sparken på vägen igen så gled den ner mot kanten igen.. Hmm, hur gör man då?? Jag kunde inte gå på vägen, försökte ta mig upp till mitten av vägen där jag kunde ana lite sand, men det var ju omöjligt att stå, än mindre gå på den sida vägen jag var. Skickade iväg Dexter först så han skulle kunna dra mig framåt, men han halkade ju bara han med och då gick vi ändå i dikeskanten. Så jag fick ha hundarna bakom mig och sedan med myrsteg ta mig fram efter kanten. Inte så svårt kan tyckas, men eftersom sparkens ena med fortfarande var uppe på den glashala vägen så gled den iväg av minsta lilla tryck från mig och jag hade inte det minsta lilla lust att falla.. Nåja.. Vi kom därifrån till slut och hem igen utan benbrott och endast 2 vurpor för Dexter.

Traskade upp till stallet och steg glatt in i traktorn, nu ska här skottas.... Fast inte just i dag då sa traktorn.. Högg tag i spaden på vägen mot höbollen och bestämde mig för att skotta rent runt den så det går lättare att ta hö. AJ, sa min nacke och låste sig.... Hmm, går inte alls att skotta med nackspärr... drog fram lite hö och satte mig på och funderade på om jag inte skulle gå och dö direkt eller om livet hade något att leva för iaf... Bestämde mig för att leva ett tag till.. Tog fram kniven och skulle skära bort mer av plasten runt bollen.. Men pga nacken så hade jag ju ingen kraft i höger arm, satte mig på knä vid bollen och vände kniven och drog den mot mig, man blir ju så mkt starkare då samt att jag kunde använda båda händerna.... Tjong sa det och det högg till i benet... Tittade ner och kolla... Ett jack på mina nya täckbyxor... Aj aj... Tittade lite mer... Så mörkt det börjar bli runt hålet, och kolla.. Det vita fodret är helt plötsligt rött.. Kravlade mig upp på min hötuss igen och satt och tittade och funderade... Tja, vilken tur att det var den relativt nya kniven iaf, den har ju inte rostat och jag har ju inte hunnit använda den till en hel massa saker ännu, vilket gör att den borde vara relativt ren...

Lyckades genomföra stallskötseln utan större missärer innan jag gick in och gjorde upp en eld och lade mig på fällarna framför och spelade Wordfeud i några timmar... Lite fika, mat och några mess senare så vågade jag mig ut igen, denna gång utan spark och åt andra hållet på vägen... Efter att ha hotat Dexter med att kastrera honom med en slö kökskniv och utan bedövning så gick han snällt bredvid mig utan att dra en endaste gång.. 

Plumsade mig upp till stallet sedan och såg hur till salu annonserna skulle se ut. Men så har jag ju 2 små knasbollar till ponnyer... Lagom irriterad så skulle jag slänga in hö åt hingstarna i hagen, men de vägrade flytta sig från grinden och jag som fått på massor på högaffeln hade inte alls någon lust att släppa ner allt på marken och sedan försöka få på det igen... Så jag tog i så gott jag kund och kastade över det. Allt hamnade på Curres rygg, han gick iväg några steg, tittade frågande på mig, vart tog maten vägen, tog ett steg åt sidan så en tuss trillade ner, ställde sig sedan lugnt och åt av den medan Sullivan glatt åt från det som låg på hans rygg. Toppen matte att du fixat ett höbord åt mig, tänkte han nog där han stod och mumsade. Jag var tvungen att stå och titta på dem ett tag till och när Curres tuss tagit slut så böjde han bara halsen och tog en tuss från det som hängde ner över bogarna.. Bägge killarna så så nöjda ut där de stod. Till slut kunde jag inte hålla tillbaka skrattet, mina älskade fåntrattar. Skrattade så tårarna kom. Kröp in i hagen och myste med dem en stund och fixade sedan klart med deras mat och lite annat. Klev sedan in i huset med ett leende och alldeles varm av kärlek till dem. Dessa små troll får mig verkligen att le var och varannan dag. Vad vore jag utan dem."

Tja det var min nyårsdag... Idag värker nacken och benet, men jag ska försöka klara ut även denna dag utan att ta livet av mig. För 2013 ska bli ett bra år, så är det bara!!

Kramar!

Kerstin