I samband med tröttheten så kommer maktlösheten över en ibland. Idag slog den till med full kraft, hann inte ens vejja undan för den.. Någonstans inom mig vet jag att jag inte kommer att få fortsätta på vikariatet som jag hade under några veckor i våras. Så då blir det fortsatt med timmar på 3 olika ställen. Detta gör jag sällan säger nej, eftersom jag aldrig vet hur det blir från vecka till vecka. Denna vecka blir det tex 54 timmar, nästa vecka vet jag om 50 timmar, men jag vet också att det kommer att bli mer om jag är "ledig" rätt dagar. Veckan därpå är det fortfarande tomt. Så jag kan alltså inte tacka nej.. Idag vaknade jag ändå på ett må bra humör. Men så kom jag ut och bara ställde mig på gården och då kom den flygandes, "maktlösheten"... Vad håller man på med, hur ska allt gå, när ska jag hinna med barnen, när ska jag hinna SE barnen över huvudtaget?? Nu är det några timmar mellan skolan och hämtning. Är det värt det??? Ska jag sälja alla djur och sätta mig i en lägenhet ist? Jobben blir ju de samma, men dygnets "lediga" timmar blir fler och det blir färre måsten och pysslande. Vad är värt att leva för egentligen?! Fortsätter jag så här så lever jag ju egentligen inte, men livet passerar. I min lilla lilla bubbla av lycka som jag har så hade jag hoppats på det vikariatet, en andningspaus, en trygghet, om så bara för ett tag. Jag är inte ensam om den här situationen, långt därifrån, men nu är det ju mig den här bloggen handlar om.  

Det enda jag har "orkat" med idag är det nödvändigaste fixet och hundarnas promenader. 

I morgon är en ny dag och antagligen så mår jag betydligt bättre då och har fått en helt annan synvinkel på det hela, men just här och nu är det inte bra. Och jag vet att får jag bara EN ledig dag så mår jag så mycket bättre. 

Nog om detta, var ju sådant här jag INTE skulle älta i mer.. Attans mig, totalt opålitlig...   

Nej nu ska jag ta en fight med maktlösheten och se vem som vinner.

Ha det så bra!

Kerstin

 

Cicci

23 augusti 2012 18:28

Va ska man säga? :( min första tanke va att du kommit på dig själv med att arbeta bort ditt eget inre :/ smärtan av allt
Önskade jag hade några bra meningar om detta men tyvärr .
Jag hoppas du kommer ikapp dig själv o hittar vägen som funkar o jag hoppas dina leende inlägg kommer åter snart igen .
Kram C

http://www.bonnaliv.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, som rubriken säger så börjar jag fundera om jag är det och alltid varit det. Kan liksom inte tacka nej till jobb utan att må dåligt, få lite ångest. Samtidigt så får jag lite ångest över att jag inte är hemma med barnen, som visserligen är stora ...

Efter att ha tittat igenom ett antal inlägg från folk som vill bli medryttare så funderar jag allt mer på varför de inte väljer att skaffa egen häst. De har oftast en lång önske (krav) lista på hur hästen ska vara och vad de ska få göra med hästen, v...

Tiden, den tiden. Ibland rusar den iväg och man kan inte förstå var den tog vägen eller hur den kunde å så fort. Ibland går det sakta, så sakta, som om någon limmat fast visaren på klockan. I april 2019 så bestlutades att vi skulle bli med stor häst ...

Jag tillhör den där gruppen med människor som alltid försöker vara snäll, ställa upp för andra, fixa och dona för att allt ska lösas på bästa sätt, inga krav på att andra på något sätt ska betala tillbaka det, bara alla är nöjda så är jag också nöjd ...

Om det var halvtid i förra inlägget så borde det ju vara heltid i detta. Ett år är avslutat oh vi har tagit tre kliv in i nästa decennium. Jag antar att detta år och decennium kommer att innehålla skratt, tårar, frustration och allt annat som de övri...