... Lyckan går, jag hoppas verkligen att Zero består.   

Fina pojken!

Red ut tidigt i morse och Herrn hade bråttom, bråttom... Men han lugnade ner sig, han är ju klok. Men så skulle vi hem och då tyckte han nog att jag var bra omedgörlig som inte lät honom gå hur fort han ville hem. Tjuriga matte sa han och prövade gå lite i passage istället, men tjuriga matte sa skritt..... Tja, efter ett tag så insåg han att det snabbaste sättet att komma hem på vara faktiskt att skritta långsamt.   Hemma igen blev det mys och pyssel innan han fick gå ut i hagen och rulla sig... Suck!! Prins och han har hittat en gemensam vårdnad om Zabina nu, inga hårda ord utan bara ett öra eller två som signal till varandra.

2 hundpromenader i skogen och bilvård där emellan, det känns i kroppen kan jag lova. Men vem har dött av att jobba lite...

Sol ute idag, lite sol i sinnet också.

Kerstin