Varje dag, loggar jag in, tänker att jag ska skriva något, men om vad??? Orkar inte skriva om sorg och bedrövelser nu. Historien får väl ett slut någon gång, men just nu är det andra saker som krånglar.

Vårt liv är egentligen fullt av härligheter i form av barn och djur, men varför känns det då så tomt? Hur kan en liten söt ponny sätta sådana spår efter så kort tid? Händelsen i sig själv var ju fruktansvärd, men saknaden är verkligen enorm. Prins och Sydney går tätt ihop i hagen, enda gången de verkligen gillar varandra annars är när hon brunstar. De gnäggar då jag kommer, de myser och myser, vill aldrig sluta. Prins tittar sig omkring i stallet varje dag när han kommer in. Sydeny gnäggar varje dag hon kommer ut i hagen på morgonen, kanske är kompisarna där..

Det blir bättre jag vet.. Men inte just nu.. Vi sörjer lite till...

Skriver

Kerstin

Jag försöker förstå vad som hänt, men allt bara snurrar. Tårarna kommer bara helt plötsligt, det räcker med en tanke eller att jag ser något som vår lilla Sockertopp hade. Dagarna går sakta framåt, de kommer att bli veckor och jag vet att förr eller senare så kommer vi att kunna skratta igen, men just nu ser jag inte den dagen. Dottern kommer ner med tårar i ögonen och berättar att hon drömt om lilla Hulda. Vi gråter ihop en stund, jag försöker förklarar att allt blir bra, men när jag inte tror på det själv hur ska jag kunna få någon annan att tro på det. 

Tänk om.... Om vi inte åkt på ponnytävlingarna, om vi hade bestämt att rida tidigare... Om....

Varför??? Jag är övertygad om att Hulda är den bästa häst vi någonsin kommer att ha haft. Och då menar jag inte bara på grund av hennes gång eller hoppförmåga. Hon var en underbar individ och allt jag kunde se med henne var bra. Hon skulle ha blivit den där lilla ponnyn med det stora hjärtat som son/dotter hade kunnat busa omkring barbacka på i skogen, hon hade kunnat bli en toppen kompis på tävlingsbanan, hon var den gosigaste lilla tös man kan tänka sig i stallet och hagen. Redan dag 1 kom hon när man ropade på henne i hagen. Jag förstår inte, varför??? Hon blev 4 år och nästan en månad, hon hade livet framför sig. Vi hade livet med henne framför oss.

Jag ska försöka berätta vad som hände...

I söndags eftermiddag så skulle dottern och jag ut och rida, hon tog in Hulda och sa till mig att hon var konstig. Jag såg direkt att det var något med magen, kraftig kolik. Efter att ha gått med henne och fått i henne både olja och vatten och inget blev bättre ringde jag till vår inte allt för trevliga distriktare, som snäste av mig (som vanligt) med att det var "bara" kolik och att den antagligast skulle vara borta innan han kom. Så då ringde jag Sundsvalls distriktare och sa att vår distriktare inte kunde komma på en gång. Hon lyssnade på min beskrivning av symtomer och kastade sig in i bilen och kom. 21.00 kom hon och 7.30 i morse for hon efter att ha gett en sista dunder kur mot smärta, lugnande och avslappnande.... Men tyvärr... Antagligast var det tarmvred redan när vi tog in henne, men som hon sa, det kunde ju bara ha varit gaser i tarmarna också. Vi hade kontakt med både Ulltuna och Strömsholm för ev operation och rådgivning. Men hon blev aldrig så bra att vi vågade lasta henne.     

Så vid 12-tiden kom en lätt skamsen distriktare från mitt distrikt och gav henne den sista sprutan. Jag utelämnar mina kommentarer till honom och mina tankar om vårt distrikts veterinärer, eftersom jag är övertygad om att ni förstår att de inte var så trevliga. 

Som avslutning så måste jag ge en stor eloge och tack till Sundsvalls vikarierande distriktsveterinär Caroline för ALLT hon gjorde under den natten för Hulda, för stödet hon gav mig. Och ett lika stort tack till Johnny, Bollnäs Djurtjänst, som lade om sin tur till förmån för oss. Om ni bara visst hur mycket ni är värda!

Jag tackar för alla era fina ord och tankar i förgående blogginlägg.

Just nu känns allt väldigt jobbigt så jag vet inte riktigt när jag kommer tillbaka...

Tack lilla fina Sockertoppen Hulda!   

Det är så här du kommer att leva kvar i våra minnen

Skriver

Kerstin

Tack för att vi fick träffa dig, vår lilla Sockertopp  

      Trots den korta tid du var hos oss så satte du livslånga spår efter dig.

Vila i frid

älskade lilla

Hulda

... Med en väldigt dålig Hulda... Har varit här sedan strax efter 18, då vi tog in dem för att rida. Nu är klockan  02.20 och veterinären har just åkt i iväg för andra gången...

Det är inte kul nu...

Skriver

Kerstin

Tjohoooo!!! Ledig idag... Eller är man det egentligen, befriad från det avlönade jobbet är man ju iaf... Så vad ska man göra då... Röjja klart i sadelkammaren, så man kan börja med stallet vore ju inte helt fel, ev ska Frida rida Hulda idag... Kanske borde man åka och kolla på tävlingarna... Både ponny och häst hoppning..

Fast just nu tror jag barnen är inne på att rida lite mer trail eller så.. Det gillar de bägge.Sedan såg vi ju på Arn och en annan serie "Svärdet och spiran" så nu är de lite inne på "sköna jungfruar, med fina klänningar och riddare som ska rädda världen".   Men det kan man ju leka, bra träning för hästarna.

Velar på med vilken klubb vi ska tillhöra... Min gamla klubb, där jag känner mig hemma och känner alla "gamlingar", eller den som ligger i vår kommun och lite närmare... Lutar åt min gamla klubb, vet att den fungerar, det tycker jag inte den andra gör. Tänkte lösa medlemsskap så man kan åka och löshoppa mm.

Nej, ska man göra ett ryck så inte dagen bara försvinner osm alla andra...

Ha det!

Skriver

Kerstin

Försökte fota och hålla upp överläppen samtidigt på en hungrig Hulda, inte det lättaste, ska se om dotter kan hjälpa mig fota i morgon...

Sötaste mulen...  2 nya framtänder!! Eller fyra är det ju de nedre har oxå kommit!

Ha en trevlig kväll!

Själv ska vi se slutet på Arn.

Skriver

Kerstin 

Hade en full fart natt och var rätt speedad när jag kom hem, så det var liksom inte bara att somna, men till slut så. Men knappt hade jag slagit igen mina grå så var det dax att öppna dem igen. Svor en harang för mig själv att jag lovat att öppna, 1 timme är i minsta laget att sova. En dusch, bilresan till jobbet och tre koppar kaffe senare och jag var på banan igen! Hade planerat ta en tupplur mitt på dagen, men än har jag inte hunnit med den. Däremot har jag hunnit fixa lite spån, fixa stallet, riva ut halva sadelkammaren (täcken mm som ska borstas ren och tvättas, slängas eller ges bort). Passade på medans jag väntade in hovis. Då hann jag ju även pröva lite täcken jag var tveksam på om jag skulle behålla eller inte. Kan tala om att Hulda nästan kunde ha Lukas 85 cm täcke!! ha ha, hon var så söt i det. Hon har dessutom fått 2 av sina riktiga framtänder, så nu ser hon ut som en kanin!! Hi hi, måste fota, hon är så söt!! Så nu är det lite träns som ska prövas och passa in ett bett. Ungarna och jag har kommit fram till en sak. Hoppas att det funkar bara.

Nu är jag ialla fall trött och sängen väntar, men en kopp kaffe kan man väl ta...

Natt natt!!

Pst! Vad har ni gjort??

Undrar

Kerstin