Varje dag, loggar jag in, tänker att jag ska skriva något, men om vad??? Orkar inte skriva om sorg och bedrövelser nu. Historien får väl ett slut någon gång, men just nu är det andra saker som krånglar.

Vårt liv är egentligen fullt av härligheter i form av barn och djur, men varför känns det då så tomt? Hur kan en liten söt ponny sätta sådana spår efter så kort tid? Händelsen i sig själv var ju fruktansvärd, men saknaden är verkligen enorm. Prins och Sydney går tätt ihop i hagen, enda gången de verkligen gillar varandra annars är när hon brunstar. De gnäggar då jag kommer, de myser och myser, vill aldrig sluta. Prins tittar sig omkring i stallet varje dag när han kommer in. Sydeny gnäggar varje dag hon kommer ut i hagen på morgonen, kanske är kompisarna där..

Det blir bättre jag vet.. Men inte just nu.. Vi sörjer lite till...

Skriver

Kerstin